Vilsen till tusen och förbannad på samhället.

Nu är jag förbannad, frustrerad, stressad, otålig, vilsen och arg. Jag funderar över mitt examensarbete. Är orolig över vart vi är på väg, vad vi håller på med och om det kommer att hålla. Kan vi argumentera för vad vi arbetar med? Eller är det enbart känslorna som flödar?

Vår arbetsyta känns numer som ett hem. Ett utrymme där jag fritt kan reflektera över mina intryck och uttrycka dessa på min (och Annies) arbetsyta. Färgerna flödar, figurer blir till, nyanserna talar och truismer tas vid. Jag älskar vår målning. Min och Annies spelplan, där vi möts och skapar samt reflekterar under tystnad.

Men så idag nådde vi inte riktigt fram. Handledning. Vi kunde inte närvara då vi vill ha handledning tillsammans. Jag var på plats och jobbade på arbetsytan, Annie var tvungen att ordna med viktiga ärenden. Vi ansökte om enskild handledning och den kommer att äga rum imorgon. Jag är nervös. Vi har tvingats utarbeta en annan ingång, en annan idé om vad vi håller på med. Hur ska detta gå? Kan det hålla denna gång?

Vår arbetsyta växer i alla fall. Jag älskar att stå där. Få möjlighet att uttrycka mina känslor på detta sätt, ges möjlighet att reflektera och via arbetsytan få fram hur jag ställer mig till världen och det som finns skapat runt omkring mig. Hur är det i skolan? Får elever möjlighet till detta? Ges tillräckligt utrymme för elever att själva reflektera över vilka de är och hur de ställer sig till samhället? Jag upplever att det inte ges tillräckligt med tid till eleverna och om de inte får möjlighet att i skolan reflektera över sig själva och frågor de bär på, när ska de då få göra det? Eleverna i skolan är vår framtid, jag är nyfiken på dem. Jag vill veta vilka de är, vilka tankar de bär på och hur de ser på sin omgivning. Jag vill visa på att det är viktigt. I allra högsta grad.


/Hanna

Ett käckt bildspel!

Nu har jag tränat och är så där skönt avslappnad i kroppen samt mätt av en rejäl kvällsmåltid. Innan jag lägger mig vill jag dock lägga upp ett bildspel med samtliga dokumentationsbilder av vårt möte med arbetsytan uppe i skulptursalen. Titta och njut!

Mitt andra "riktiga" möte med arbetsytan.

Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig och mitt bloggande. Känner mig näst intill lite beroende faktiskt. Inte har jag varit så här angelägen om att blogga under mina tidigare terminer på HDK. Eller angelägen var nog fel ordval egentligen, handlar nog mer om att jag inte riktigt vetat hur jag ska blogga. Har haft svårt för att identifiera mig själv med bloggen, men nu känns det faktiskt riktigt spännande och jag kommer nog troligtvis att fortsätta blogga efter min tid på HDK.

Okej, idag skedde mitt andra "riktiga" möte med min och Annies arbetsyta uppe i skulptursalen. När jag kom dit var Annie i full rush med att skapa en kvinna, sittandes på en toalettstol med en tidning i sina händer. Det första jag tänkte var "wow, det här var pricken över i:et! Den där "toalettbruden" passar verkligen in!". Sedan kom jag att tänka på att jag kvällen innan funderat över hur jag ville gå vidare med mitt arbete just den här dagen och det som var lite intressant var att jag hade planerna på att skapa en kvinna. En lättklädd kvinna som skulle ta plats. Annie hade skapat henne rakt framför mig och jag kunde inte skapat en kvinna i närheten så snyggt som Annie hade gjort det. Läckert Annie!



Jag satte igång ganska fort idag. Nya färger, svart och blå, var inhandlade och det var bara att sätta igång med pensel och roller. Jag visste inte vad som skulle hända idag, hade inga direkta tankar. Omedvetet påverkades jag säkerligen utav J:s och L:s snack i skulptursalen, av de "målarplagg" jag idag bar, av musiken som ljöd och av att Annie också fanns på plats. Det var intressant att ha Annie där idag...dock höll inte vår regel om att vi INTE får samtala med varandra under tiden vi uttrycker oss visuellt. Men efter lite fundering kom jag (och Annie) fram till att det säkerligen hade att göra med att vi inte setts eller pratats vid på ett dygn. Vi var däremot mycket noga med att inte samtala om vårt skapande på arbetsytan, men säkerligen påverkade det oss...på något sätt.

Nu ska jag iväg och träna, men jag återkommer med ytterligare ett inlägg senare där jag tänkte presentera arbetsytans framväxt under denna dag.

Hej så länge!
/Hanna

Idag hände det...på riktigt.

Idag hände det...på riktigt. Gick upp på morgonen. Gjorde mig en kopp té, kokade ett ägg och bredde ett par mackor med ost och marmelad. Gick ut i hallen, plockade upp min GP och gick tillbaka in i köket. Jag älskar "morgonbittnar". Det känns som den lugnaste delen av ett helt dygn. Nåväl, väl sittandes och bläddrandes i GP funderar jag över vad som ska hända idag. Jag bestämmer mig för att för första gången, på riktigt, sätta igång att jobba med min och Annies arbetsyta uppe i skulptursalen.

Så fick det bli. Efter en lång frukost och ett aktivt lyssnande till Olle Adolphson begav jag mig in till stan och Claes Ohlsson var först ut. Nu skulle färg inhandlas. Köpte tre stora förpackningar med akrylfärg; en vit, en röd och en gul. Mer hade jag inte råd med. Därefter en sväng till Inex och köpte två penslar, för att sedan dra kortet och kliva innanför HDK:s yttre dörrar. Väl inne i skulptursalen möts jag av en munter J som håller på att konstruera någon slags mobil/drömfångare att göra något utav. Vi sätter oss och samtalar litet om samhället innan jag sätter igång. Samhället. Samhället. Det konstruerade samhälle vi lever i, präglat utav strävan efter lycka. Blir vi någonsin nöjda? Vad är det vi strävar efter att uppnå och vad är lycka? Är det normerna som talar om vad som är lycka?

Dessa tankar påverkade mitt visuella uttryck idag. Jag arbetade under tystnad. Radion var på. I P3 spelades radiohitar och jag blev irriterad. Tycker inte om P3. Jag upplever att de "skriks" alldeles för mycket. P1 är bättre, lugna och trygga röster som talar om relevanta samtalsämnen. Bra, mycket bra.

Det kändes skönt att "dra ett streck" över det som tidigare målats på vår arbetsyta. På något sätt ville jag bara få bort det, göra det osynligt. I alla fall min del, där jag varit och försökt ge svar på vilken film jag senast sett. Nu skulle jag bara låta mina känslor flöda med hjälp av de färger jag tidigare inhandlat. Jag stod där under tystnad. Sade inte ett ljud. Hände att jag skrattade till lite, men det var allt. Jag började fundera på hur Annie skulle reagera och utifall hon skulle förstå mina känslor denna dag. Tusch är något jag tycker om. Älskar att uttrycka mig med hjälp av tusch och då främst i truismer, det vill säga budskap i form av ord/kortare text. Jag stod i tre timmar och arbetade, då med lunch och en brandövning inräknat. Imorgon ska jag dit igen. Ska bli skönt. Jag längtar...



/Hanna

En förmiddag med förvirring.

"Ni måste fundera över varför ni gör detta", sade våra handledare under förmiddagens handledning idag. Jag tyckte mest att jag svamlade, men i huvudet verkade allting vara kristallklart fram tills en bit in i samtalet. Annie och jag tittade på varandra, pratade till lyssnarna och funderade under tiden kommentarerna togs vid. Varför gör vi detta? Av vilken anledning? Vad vill vi åt?

Ibland känns det som om ord och begrepp emellanåt kan krångla till ett projekt/arbete mer än vad som egentligen är nödvändigt. Jag funderade över ordet kommunikation och än värre blev det när jag tillsatte ordet visuell framför..."visuell kommunikation". Vad menas? Är denna sammanslutning av ord svårbegripliga för mig själv att relatera och kunna utgå ifrån i detta projekt? Hur ska jag förhålla mig till begreppet? Vad vill vi åt? Många nya frågor tenderade att infinna sig under denna tidiga förmiddag på HDK. Jag kände mig vilsen och upplevde att jag med stirrig blick tittade på Annie som, enligt mig, uppfattades som mycket lugn och sansad. Våra handledare "bollade" fram och tillbaka. Ense och oense. Det var givande att lyssna till dem, få in samtliga åsikter och tankar kring vårt arbete. INTERAKTION. Är det kanske det som vi egentligen håller på med? VISUELLT. Hur förhåller jag mig själv rent visuellt på berörd yta? TYSTHET. Hur interagerar vi med varandra under tysthet med ett visuellt uttryck?

Jag och Annie samtalade strax efteråt. Det kändes bra och vi kom fram till att det vi båda anser relevant och viktigt i skolan är att estetiska uttryckssätt förenar och bidrar till en ökad gemenskap bland människor. Genom de estetiska ämnena MÖTS och INTERAGERAR människor med varandra. Detta tror vi, jag och Annie, bidrar till en ökad gemenskap och bidrar till ett minskat utanförskap i skolan/samhället. Genom att själv interagera på en gemensam yta tror jag och Annie att vi kan lära känna varandra bättre vilket i sin tur kan bidra till en ökad förståelse för varandra. Interaktionen på arbetsytan blir ett möte mellan mig och Annie där vi lär känna varandra bättre.

På samma sätt kan man arbeta i skolan. Det är tt gott klimat i klassrummet som jag vill åt i min framtida lärarroll. Det är viktigt för mig och än mer kanske viktigare bland mina elever för att själva våga ta plats. Genom att mötas och interagera i en visuell kommunikation lär eleverna på så vis känna varandra bättre vilket i sin tur ökar en förståelse för varandra som slutligen bidrar till en respekt och trygghet i en grupp. Ett sådant klimat vore det ultimata och det är min dröm. En dröm att förverkliga och sträva för. Så vill jag arbeta och mitt examensarbete med Annie är ett försök till bevisa att de visuella uttrycksformerna är nödvändiga för att känna trygghet och veta vem man är.

/Hanna

En liten film...vi sliter.

Här sliter jag och Annie...

/Hanna

Som beskrivningen säger...

...så syftar den här bloggen till att handla om reflektioner, tankar och känslor beträffande mitt examensarbete i min lärarutbildning. Det börjar närma sig slutet i den långa och arbetssamma tunneln, min visuella bild utav min utbildning. Snart kommer jag stå utanför, förhoppningsvis med starka ben och redo att möta mina framtida elever för att följa samt lära utav dem. Nyfikenhet. Den har infunnit sig hos mig. En stark nyfikenhet.

Mitt examensarbete ska jag bemöta tillsammans med min helt suveräna klasskamrat Annie. Du som läsare kan även följa hennes blogg på denna adress http://annieundertystnad.blogspot.com/ (jag lovar, det är värt att kika in hos henne!). För att underlätta och förstå vad det egentligen är som vi två kommer att hålla på med tänkte jag kortfattat beskriva...ja, vad det egentligen är vi håller på med. Förstår vi ens själva? Inte så säker på det, men jag ska göra mitt bästa för att förtydliga detta fenomen. Kanske blir jag själv lite klokare på det dessutom? Nåväl. Så här är det alltså; jag och Annie upplever att den verbala uttrycksformen (dvs tal och skrift) upptar ett stort utrymme i skolan i förhållande till övriga sätt att uttrycka sig på. Vi tror att det för en del elever kan underlätta om flera uttrycksformer kan uppvisas och användas i skolan. Därför vill vi i vårt examensarbete experimentera och mötas i en visuell kommunikation för att förstå och interagera med varandra. Kanske verkar det snurrigt och rörigt, men det är svårt att i ord förmedla vad det egentligen är vi håller på med. Förhoppningsvis blir det tydligare när dokumentation av bilder samt film kommer upp på bloggen. Med hjälp av en arbetsyta på cirka 2 gånger 4 meter har vi tänkt att kommunicera med olika material. Kommunikationen sker under tystnad, vilket innebär att vi inte får tala eller skriva med varandra, och inleds med en fråga för oss att försöka svara på. Mer än så tror jag inte att jag kommer att utveckla det den här gången. Vi har i alla fall en start, en bas, att utgå ifrån. Vad som händer i framtiden får vi helt enkelt se.

Det här första inlägget kommer nu en tid efter påbörjat arbete. Vi har inte hunnit komma så långt ännu, men faktum är att en del har hänt fram till skriven stund. Efter att ha bestämt oss för att arbeta i skulptursalen på HDK dröjde det inte länge förrän vi riggade upp en arbetsyta att förhålla oss till. Den blev fin. Vi kände oss mycket nöjda till en början, men valde ett par dagar senare att "möblera om" vårt utrymme. Detta för att lättare kunna dokumentera vårt projekt. Idag har vi också testat att arbeta under ett pass. Det blev väldigt spontant och inte så genomtänkt, men efteråt kändes det väldigt behövligt på något sätt. Arbetspasset ledde till en rad frågor för oss båda att samtala kring för att skapa någon form av struktur i våra möten samt att fundera vidare över tillvägagångssätt och vårt förhållningssätt gentemot varandra. Mycket spännande. Som "första" pass, det vill säga det låtsaspass som ägde rum idag, valde vi att utgå ifrån frågan "Vilken är din senast sedda film?". Jag var helt säker på att Annie i sitt svar hade angett Pirates of the Caribbean, men så var dock inte fallet. Jag var verkligen ute och cyklade. Annie försökte illustrera en Wallanderfilm. Det var intressant att tolka hennes svar, att ge sig in i Annies uttryckssätt och försöka förstå hennes språk och känsla beträffande den inledande frågan. Likväl som jag försökte tolka Annies svar hade hon funderingar kring vad jag egentligen försökt formulera på arbetsytan. Det var ett dockhuvud upphängt på spik, en helikopter, en kub och en annan docka liggandes i en säng vars ögon var helt fokuserade på en datorskärm. Mitt svar på frågan var Seven.
Vår arbetsyta innan justering

Annie AKA "Uffe" sågar på

Imorgon väntar handledning med en rad lärare och det ska bli intressant att höra deras åsikter samt synpunkter på vårt arbete/projekt. Vi kommer troligtvis veta mer då, även om det till en början brukar kännas ganska förvirrat och ibland även helt...tomt...när man (läs jag) går därifrån. Men vi har varandra, jag och Annie. Denna gång är vi inte ensamma i förvirringen. Vi kommer fixa detta, lets go!

Resultatet av "låtsaspasset"

/Hanna