Idag hände det...på riktigt.

Idag hände det...på riktigt. Gick upp på morgonen. Gjorde mig en kopp té, kokade ett ägg och bredde ett par mackor med ost och marmelad. Gick ut i hallen, plockade upp min GP och gick tillbaka in i köket. Jag älskar "morgonbittnar". Det känns som den lugnaste delen av ett helt dygn. Nåväl, väl sittandes och bläddrandes i GP funderar jag över vad som ska hända idag. Jag bestämmer mig för att för första gången, på riktigt, sätta igång att jobba med min och Annies arbetsyta uppe i skulptursalen.

Så fick det bli. Efter en lång frukost och ett aktivt lyssnande till Olle Adolphson begav jag mig in till stan och Claes Ohlsson var först ut. Nu skulle färg inhandlas. Köpte tre stora förpackningar med akrylfärg; en vit, en röd och en gul. Mer hade jag inte råd med. Därefter en sväng till Inex och köpte två penslar, för att sedan dra kortet och kliva innanför HDK:s yttre dörrar. Väl inne i skulptursalen möts jag av en munter J som håller på att konstruera någon slags mobil/drömfångare att göra något utav. Vi sätter oss och samtalar litet om samhället innan jag sätter igång. Samhället. Samhället. Det konstruerade samhälle vi lever i, präglat utav strävan efter lycka. Blir vi någonsin nöjda? Vad är det vi strävar efter att uppnå och vad är lycka? Är det normerna som talar om vad som är lycka?

Dessa tankar påverkade mitt visuella uttryck idag. Jag arbetade under tystnad. Radion var på. I P3 spelades radiohitar och jag blev irriterad. Tycker inte om P3. Jag upplever att de "skriks" alldeles för mycket. P1 är bättre, lugna och trygga röster som talar om relevanta samtalsämnen. Bra, mycket bra.

Det kändes skönt att "dra ett streck" över det som tidigare målats på vår arbetsyta. På något sätt ville jag bara få bort det, göra det osynligt. I alla fall min del, där jag varit och försökt ge svar på vilken film jag senast sett. Nu skulle jag bara låta mina känslor flöda med hjälp av de färger jag tidigare inhandlat. Jag stod där under tystnad. Sade inte ett ljud. Hände att jag skrattade till lite, men det var allt. Jag började fundera på hur Annie skulle reagera och utifall hon skulle förstå mina känslor denna dag. Tusch är något jag tycker om. Älskar att uttrycka mig med hjälp av tusch och då främst i truismer, det vill säga budskap i form av ord/kortare text. Jag stod i tre timmar och arbetade, då med lunch och en brandövning inräknat. Imorgon ska jag dit igen. Ska bli skönt. Jag längtar...



/Hanna