Vilsen till tusen och förbannad på samhället.

Nu är jag förbannad, frustrerad, stressad, otålig, vilsen och arg. Jag funderar över mitt examensarbete. Är orolig över vart vi är på väg, vad vi håller på med och om det kommer att hålla. Kan vi argumentera för vad vi arbetar med? Eller är det enbart känslorna som flödar?

Vår arbetsyta känns numer som ett hem. Ett utrymme där jag fritt kan reflektera över mina intryck och uttrycka dessa på min (och Annies) arbetsyta. Färgerna flödar, figurer blir till, nyanserna talar och truismer tas vid. Jag älskar vår målning. Min och Annies spelplan, där vi möts och skapar samt reflekterar under tystnad.

Men så idag nådde vi inte riktigt fram. Handledning. Vi kunde inte närvara då vi vill ha handledning tillsammans. Jag var på plats och jobbade på arbetsytan, Annie var tvungen att ordna med viktiga ärenden. Vi ansökte om enskild handledning och den kommer att äga rum imorgon. Jag är nervös. Vi har tvingats utarbeta en annan ingång, en annan idé om vad vi håller på med. Hur ska detta gå? Kan det hålla denna gång?

Vår arbetsyta växer i alla fall. Jag älskar att stå där. Få möjlighet att uttrycka mina känslor på detta sätt, ges möjlighet att reflektera och via arbetsytan få fram hur jag ställer mig till världen och det som finns skapat runt omkring mig. Hur är det i skolan? Får elever möjlighet till detta? Ges tillräckligt utrymme för elever att själva reflektera över vilka de är och hur de ställer sig till samhället? Jag upplever att det inte ges tillräckligt med tid till eleverna och om de inte får möjlighet att i skolan reflektera över sig själva och frågor de bär på, när ska de då få göra det? Eleverna i skolan är vår framtid, jag är nyfiken på dem. Jag vill veta vilka de är, vilka tankar de bär på och hur de ser på sin omgivning. Jag vill visa på att det är viktigt. I allra högsta grad.


/Hanna