En förmiddag med förvirring.

"Ni måste fundera över varför ni gör detta", sade våra handledare under förmiddagens handledning idag. Jag tyckte mest att jag svamlade, men i huvudet verkade allting vara kristallklart fram tills en bit in i samtalet. Annie och jag tittade på varandra, pratade till lyssnarna och funderade under tiden kommentarerna togs vid. Varför gör vi detta? Av vilken anledning? Vad vill vi åt?

Ibland känns det som om ord och begrepp emellanåt kan krångla till ett projekt/arbete mer än vad som egentligen är nödvändigt. Jag funderade över ordet kommunikation och än värre blev det när jag tillsatte ordet visuell framför..."visuell kommunikation". Vad menas? Är denna sammanslutning av ord svårbegripliga för mig själv att relatera och kunna utgå ifrån i detta projekt? Hur ska jag förhålla mig till begreppet? Vad vill vi åt? Många nya frågor tenderade att infinna sig under denna tidiga förmiddag på HDK. Jag kände mig vilsen och upplevde att jag med stirrig blick tittade på Annie som, enligt mig, uppfattades som mycket lugn och sansad. Våra handledare "bollade" fram och tillbaka. Ense och oense. Det var givande att lyssna till dem, få in samtliga åsikter och tankar kring vårt arbete. INTERAKTION. Är det kanske det som vi egentligen håller på med? VISUELLT. Hur förhåller jag mig själv rent visuellt på berörd yta? TYSTHET. Hur interagerar vi med varandra under tysthet med ett visuellt uttryck?

Jag och Annie samtalade strax efteråt. Det kändes bra och vi kom fram till att det vi båda anser relevant och viktigt i skolan är att estetiska uttryckssätt förenar och bidrar till en ökad gemenskap bland människor. Genom de estetiska ämnena MÖTS och INTERAGERAR människor med varandra. Detta tror vi, jag och Annie, bidrar till en ökad gemenskap och bidrar till ett minskat utanförskap i skolan/samhället. Genom att själv interagera på en gemensam yta tror jag och Annie att vi kan lära känna varandra bättre vilket i sin tur kan bidra till en ökad förståelse för varandra. Interaktionen på arbetsytan blir ett möte mellan mig och Annie där vi lär känna varandra bättre.

På samma sätt kan man arbeta i skolan. Det är tt gott klimat i klassrummet som jag vill åt i min framtida lärarroll. Det är viktigt för mig och än mer kanske viktigare bland mina elever för att själva våga ta plats. Genom att mötas och interagera i en visuell kommunikation lär eleverna på så vis känna varandra bättre vilket i sin tur ökar en förståelse för varandra som slutligen bidrar till en respekt och trygghet i en grupp. Ett sådant klimat vore det ultimata och det är min dröm. En dröm att förverkliga och sträva för. Så vill jag arbeta och mitt examensarbete med Annie är ett försök till bevisa att de visuella uttrycksformerna är nödvändiga för att känna trygghet och veta vem man är.

/Hanna